Ökningen av Hiv/Aids bland unga i Sverige är ett svek.

Hur gör jag för att aidstesta mig? Jag vill inte att någon ska få veta. ”En 16-årig flicka vänder sig till mig, hon har ingen annan hon törs vända sig till. Hon har noll koll på risker och då det visade sig att en kille hon haft tillfälligt sex med är hiv/positiv och har hepatit C vänds hennes liv upp och ned.

Kvinnoforum började arbeta med aidsfrågor i slutet av 80-talet. Vid FN:s första konferens ansvarade KvF för temat kvinnor och hiv/aids. KvF gick i spetsen för en mängd initiativ och tog fram flertal kunskapsöversikter t.ex. ”Kan jag, vill jag törs jag och får jag föda barn som hiv-positiv”. När ansvariga aktörer i samhället tog ansvar minskade KvF sina insatser i Sverige.

De senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att den unga generationen sviks genom att de invaggas i en falsk säkerhet. För två år sedan bestämde KvF att åter driva förebyggande arbete. KvF var starkt oroade över ökningen av sexuellt överförbara sjukdomar inklusive hiv/aids bland flickor och pojkar. Än mer oroväckande finner vi ansvariga myndigheters attityd. Det finns idag mycket lite kunskap och engagemang för preventivt arbete bland unga. När KvF tog initiativ bl.a. genom vårt nätverk av forskare, barnmorskor, ungdomsmottagningar och NGO:s fanns inget gensvar från regering och myndigheter. Inga ansvariga som hade tid med frågan och framförallt inga resurser.

Det är som vanligt i Sverige. När ett problem efter många år äntligen definieras som problem så sker insatser. Frågan är avklarad och läggs till handlingarna. Hållbara strategier verkar vara bristvara.

Samtidigt fortsätter unga flickor och pojkar att p.g.a. av dålig information och aningslöshet smittas av olika STD sjukdomar med stor risk för de drabbade att inte kunna skaffa barn. Och om de smittas av hiv tvingas de leva ett komplicerat liv fullt av restriktioner, lidande och risker.

Det är ett svek mot de unga.

Lika svekfullt är det att göra flickor till offer t ex som i senaste tidens mediahantering av de s.k. ”hivmännen”. Flickorna framställs som de är helt oförmögna att fatta egna beslut. I den svenska jämställdheten är det ett mantra att flickor och kvinnor ska ha rätt till att ha fri sex, att följa vem som helst hem osv. Självfallet är det allas rätt men samtidigt har vi underlåtit att lära ut att riskbedömning och självbevarelsedrift är nödvändig i vardagsverkligheten. Det gäller förstås både flickor och pojkar. Men för att kunna göra vettiga riskbedömningar måste de unga flickorna och pojkarna känna till riskerna och där har regering och myndigheter ett stort ansvar. Myndigheterna har invaggat föräldrar i tron att staten tar ansvar så fort det blir problem med barn och unga. Det betyder att de unga idag i fråga om information om Hiv/Aids och STD sjukdomar blir svikna av både föräldrar och ansvariga myndigheter/instanser.

Jag vill uppmana regeringen, landsting, kommuner, socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet att ändra på detta. Inse allvaret i ökningen av Hiv/Aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar bland unga. Satsa nu och gör det tillsammans med NGO:s.

Som vanligt: det behövs inte stora resurser. Det behövs rätt resurser.

 

Icke godkända feminister

Häromdagen läste jag en intervju med Mark Levengood. Han talade om Barbro Svensson, Lill-Babs, med stor värme och respekt. Mark, tidigare ledamot i Kvinnoforums styrelse, beskrev Barbro som en av de godaste människor han träffat.
I samma veva läste jag en intervju i SvD med Alexandra Charles, ordförande för 1,6 miljonersklubben för kvinnors hälsa. Båda dessa kvinnor är sedan många, många år ständigt engagerade och drivande i olika humanistiska verksamheter med inriktning på flickor och kvinnor. Ofta i det tysta men också i media i kraft av att de är mediala frontpersoner.

I slutet på 80-talet var Alexandra en av de första att kämpa med hiv/aids frågor. Både Barbro och Alexandra är aktiva inom Stadsbrudskåren, en sammanslutning av starka, framgångsrika och humanistiska kvinnor. De driver frågor som är viktiga för flickor och kvinnor och finansierar varje år ett flertal verksamheter. T ex att fixa att det sätts upp belysning i mörka parker i Stockholm för att öka kvinnors säkerhet. De har också under många år stött tjejhuset Xist med projekt för unga föräldrar, flickor som lever i hemlöshet mm.

Jag blir glad när jag träffar eller tänker på Barbro och Alexandra och alla de andra kvinnorna som engagerar sig i stadsbrudskåren och 1,6 miljonersklubben. Tack alla ni.

Alexandra och Barbro är fantastiska förebilder för unga flickor och kvinnor. T ex när de är med på läger för Xistskolans flickor, som ofta har en mycket svår livssituation som de flesta svenskar ens inte vet existerar.

Under många år har unga som äldre feminister och jämställdhetsaktivister kritiserat och också förlöjligat Kvinnoforum för att vi har med Barbro och Alexandra. Även i media har t ex Barbro tagits som exempel på det som ”Kvinnorörelsen” kämpar mot. Jag har också fått ultimatum från samarbetspartners om att ”ta avstånd från dessa kvinnor” och då namngivna. Även jämställdhetsdepartementet och länsstyrelsen i Stockholm har tagit upp vår samverkan med andra än av dem godkända grupperingar och kvinnor som bevis för att Kvinnoforum inte är en riktig kvinnoorganisation.
Det är symptomatiskt för jämställdhetsarbetet i Sverige. Att några bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel. Det är sorgligt mycket sorgligt. Och framförallt skadar det allt jämställdhetsarbete.

För mig är det handlingen som räknas. Med den måttstocken hör Barbro och Alexandra till några av de mer fantastiska kvinnor jag mött och arbetat med i arbete för flickor och kvinnor. Som insats för kvinnor hör 1,6 miljonersklubben till det mer framgångsrika och viktiga som sker i Sverige.

 

Skämmigt Sverige

Nyss hemkommen från privat resa för att planera bröllop i Thailand funderar jag över den svenska självgodheten och trångsyntheten. Min egen när det gällde att mötas i konkret planering kring t ex 60 bröllopsgäster (den svenska fmiljens lagom-antal) eller minst 1 000 (det självklara för den thailändska familjen). Det gick förstås att lösa med förståelse och engagemang från båda sidor. Men det krävde lyhördhet och byte av perspektiv.

Betydligt värre var det när jag passade på att träffa några av de FN-organ i Asien som Kvinnoforum arbetar med. Ofta vill jag låtsas att jag inte kommer från Sverige. Som en av de Asien-ansvariga för Unescos trafficingprogram sade ” När det kommer svenskar går det inte att föra ett samtal. Ni vet alltid bäst. Och om vi inte sväljer er sexsköpslag direkt anses vi vara för trafficing. Ni är inte till hjälp snarare till skada”. Självklart vet jag att det är problem med delar av det svenska arbetet (UD undantaget men dessvärre är det inte UD som hörs mest) ute i världen. Denna typ av kommentarer möter jag i många delar av världen från internationella organ, från rgeringsföreträdare och från NGO:s.
Kvinnoforum arbetar annorlunda och det framkommer efter en stunds samtal. Ändå är det plågsamt att bara för en stund sammankopplas med detta självgoda och kulturblinda förhållningssätt som ofta finns från svenskt officiellt håll.
Som så ofta slutar jag därför med en uppmaning till den svenska regeringen att tydligt ändra detta etnocentriska förhållningssätt som finns kvar från förra regeringens tid.

 

Hur långt räcker det att se bara det egna perspektivet?

Åter i vårvackra Sverige efter en vecka utan mail och med en mycket oberäknelig telefon fortsätter jag hela helgen i samma avslappade stil. Och det går alledelse utmärkt. Nästan i alla fall. Där jag var tillbringade jag mycket tid med några personer som jag inte hade något språk gemensamt med. Helt olika värderingar och uppfattningar om vad om hur man beter sig. Våra värderingar är till stora långt från varandra. I situationen var vi beroende av att tala med varandra och att komma överens. Och helst att tycka om varandra och lära käna varandra. Och det gjorde vi. Men det var inte enkelt. Vi fick alla se och tänka i helt andra banor och ställa oss i helt nya hörn för att verkligen se och förstå ur andra perspektiv än våra egna.

När jag var liten och bråkade med mina syrror sade min mamma: ”ställ dig i dörren och titta på dig själv.” Och det gjorde jag, mentalt alltså, och då såg jag med helt andra ögon. (Ofta såg jag hur egotrippad jag var). Det var en handfast metod för att tvinga sig själv att se ur ett annat perspektiv. inte så dumt.

I går kväll lyssnade jag till Kofi Annan när han talde om samma sak. Han sade bl a att det inte längre går att se endast till sitt eget lands intresse. Frågorna är transnationella och alla är beroende av varandra. Det är ett banalt konstaterande men samtidigt så klokt. Ofta är det banala – det som verkar så självklart, inte alls självklart när man tänker efter. Om vi oftare faktiskt levde efter det som vi tycker är så banalt och självklart skulle världen se mycket annorlunda ut. Och att behöva påpeka att det sällan är bra för någon att enbart se ur sitt eget perspektiv är banalt men samtidgt så klokt. För det är så svårt, så svårt att vidga seendet, att se ur andras perspektiv och att höja blicken ur den egna etnocentriciteten.

Jag önskar att många lyssnar på Kofi Annanoch gör som min mamma säger, då kommer beslut på alla nivåer att bli vettigare. Det spelar ingen roll om det handlar om att lösa klimatfrågan eller att se till att en familj fungerar så bra som möjligt.

Under 70-talet drevs frågan polariserat. Tanken var då att det antingen var bra för kollektivet (det var så vi uttryckte oss på den tiden) eller så var det bra för den egna personen. Jag som varit med i scourörelsen och lärt mig att patrullens bästa är bereonde av också mitt bästa som person, vacklade fram och tillbaka i denna polarisering. Insåg sedan att det nog är som med fotboll. Man kan göra det som är det ultimat bästa på personlig nivå och samtidigt göra det som är bäst för hela laget (familjen, arbetsplatsen, landet, världen). Förutsättningen är att man måste ha koll på vad de andra kan, gör och tänker. Då blir både den egna prestationen och gruppens den bästa. Och så är det på arbetsplatser. De som ser till helheten presterar också det som är bäst för det egna uppdraget. Ska försöka komma ihåg det en stund. Som sagt det är inte lätt.

 

Släpp politikerna loss – det är vår.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann gör i veckan i SvD en uppfriskande klok
analys av partiväsendets inre logik. Han pekar på hur den traditionella uppbyggnaden riskerar
att leda till demokratiska problem. Självklart är det så.formerna för föreningsliv, som utvecklades för mer än ett decennium sedan, inte passar de förutsättningar som gäller idag.

Det är min förhoppning att Per Schlingmann ska fortsätta den inslagna vägen att granska och utveckla formerna för demokrati i Sverige. Vid en internationell konferens anordnad av CIVICUS (global organisation för civila samhälleliga organisationer) togs Sverige upp som ett exempel på ett land där många människor har lite inflytande över sin egen vardag och samhällsutveckling.

Med nyfikenhet och uppenbar vilja skissar Per Schlingmann olika vägar för att öka människors möjlighet och vilja att ta sig in i partierna. Det är bra. Ännu bättre är när de nya Moderaterna tillsammans med Alliansen bestämmer sig för att det är framförallt staten som i grunden måste reformeras för att demokrati ska ha en möjlighet i Sverige. Jag uppmanar Per Schlingmann att börja granskningen med regeringskansliet.

Min erfarenhet från arbete inom regeringskansliet, kommun och landsting, är att tjänstemännen ofta har sin egen dagordning och kör över politikerna. De gör de i kraft av sitt tolkningsföreträde av hur regelsystem ska tolkas, genom sin erfarenhet av vad som tidigare genomförts, vad som provats etc. När jag arbetade i regeringskansliet var det fullständigt klart vad som skulle läggas fram eller inte läggas fram i underlagen till politikerna. På så sätt styr tjänstemän.
Svenska folket väljer sina politiker för deras program och inriktning. Svenska folket väljer inte politiker för att de ska bli överkörda av tjänstemän. Det är politikerna som ska ha makten – inte tjänstemännen.

Denna styrning görs ofta med elegans och osynlighet, ibland i total okänslighet för maktmissbruket. Exempel på det senare är när jag i december talade med departementsrådet för jämställdhetsfrågor. I samtalet meddelade hon ”det kommer inte att bli någon förändring av jämställdhetsarbetet bara för att vi bytt regering eftersom det är jag som kan frågorna och bestämmer”. Hon är dessvärre inte ensam. I mitt arbete möter jag ofta tjänstemän som beskriver hur de ignorerar och nonchalerar Alliansens viljeinriktning och förslag. De vinklar underlagen utifrån sin egen agenda. Dvs de undergräver demokratin.

Jag är helt övertygad om att politikerna väl vet att de ofta blir desavouerade utåt samt hindrade och nonchalerade internt. Så vill inte svenska folket att Sverige ska ledas.

Det ska bli spännande att se hur den demokratiengagerade Per Schlingmann nu löser politikerna från tjänstemännens bojor ……det är vår.

 

Sex, porr, prostitution och att vara politisk korrekt…

…eller Om ni inte lyder blir Kvinnoforum stoppade.

Igår såg jag en repris på en intervju med Petra Östergren och Kjell Bergqvist där samtalet mest handlade om sex och porr. Det var ett ovanligt samtal genom att framförallt Kjell var ödmjuk. I den här typen av program älskar TV att bussa ihop några kombatanter som ska tycka helt olika. Kjell beskrev hur han när han kom hade en bestämd uppfattning att porr är förtryckande. Efter att ha samtalat med Petra såg han i stället att verkligheten är komplex det sällan finns svart och vita svar. Tankeväckande.

Det för över till regeringskansliets jämställdhetsenhet som är typfallet av ”rätt och fel” samt ”vän eller fiende” politik. I början av förra regeringsperioden var Kvinnoforum kallade till ett möte med högsta ansvariga tjänsteman på enheten, Marianne Laxén samt hennes vapendragare Gunilla Ekberg. Jag och mina kollegor blev uppläxade för att vi i våra rapporter om människohandel skrev fel saker. Med rödpenna hade regeringstjänstemännen strukit under vad vi, som fri samhällelig aktör, inte fick skriva. Det var en anmärkningsvärd situation. Om det inte var ett så anmärkningsvärt övergrepp skulle jag tyckt det var intressant med det maktmissbruk dessa två så ogenerat utövade. Jag har arbetat några år i regeringskansliet och vet hur en del tjänstemännen hade sin egen dagordning bakom politikernas rygg.

Självfallet underordnade sig inte Kvinnoforum regeringsbefallningen. Konsekvenserna blev absurda. Tjänstemännen började sprida de mest befängda uppgifter till våra samarbetspartners, politiker och media. T ex att Kvinnoforum var för prostitution. (Det beror på att tjänstemännen inte förstår skillnad i att arbeta med människor som lever i prostitution och kämpa för deras rättigheter och att vara för prostitution). Gunilla Ekberg lyckades också på ett internt möte få till det ( enl en mötesdeltagare) att Bam Björling t o m är för människohandel.

Detta kan låta pitoreskt när det återges så här men är givetvis mycket allvarlig i en demokrati. Vad leder det till att försöka sätta munkavle på dem som inte tycker exakt likadant som makten? Och varför är det just inom jämställdhetspolitiken, som de som inte till hundra procent håller med, demoniseras och utpekas som fienden.

Så fram för flera Kjell Bergqvist. Det behövs för demokratin och för utvecklingen i Sverige.

 

Upp och nedvända världen. Alliansen bättre för de allra mest utsatta i samhället

Nu har socialdemokraternas analys av valnederlaget kommit. Misslyckandet med arbetslöshetsfrågorna är givetvis en förklaring. Hur blev det då så? Att det blev upp och nedvända världen. Under s-styret var det nödvändigt att följa med flickor och unga kvinnor till försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst för att hindra att de blev bestulna på sina liv. I vårt dagliga arbete på Kvinnoforum och Xist möter vi flickor och unga kvinnor som lever under svåra omständigheter. De fullföljer inte skolan, de är arbetslösa, de skadar sig själv, de utsätts för övergrepp hemma och i skolan samt bland kompisar. Till detta kommer problem med beroende och missbruk, ätstörningar, inlärnining, mm. Vi vet att det behövs så lite för att de ska vilja vilja utbilda sig och skapa bättre liv. Det enda som behövs är rätt insatser. De kan och de vill men de får inte. Det svenska välfärdssystemet stjäl de ungas möjligheter till värdiga liv där de kan utveckla sina resurser fullt ut. I stället övertygas de unga att de inte kan klara sig och de långtidssjukskrivs eller förtidspensioneras. Och vilken unga människa i en svår situation kan stå emot det system som kortsiktigt löser deras ekonomiska problem?

Det är ett ofattbart svek. Mot flickan som förlorar självkänsla och möjligheter, mot samhället som förlorar en viktig del av framtida arbetskraft, mot skattebetalare som tvingas belastas med utgifter som är felriktade och/eller onödiga. Varför blev det så?
Och kan Alliansen genomföra det de lovade i valrörelsen och få till ett systemskifte? Det verkar så.

Vi ser redan nu, i vårt dagliga arbete med unga som lever i svåra livssituationer, att olika myndigheter har en mer positiv och aktiv inställning till att se andra lösningar för våra grupper. Detta betyder att våra grupper får större möjligheter till bättre liv. På kort sikt betyder det också övergångsproblem för en del som drabbas av ändrade villkor och synsätt.

När jag ser denna förändring där Alliansens politik och åtgärder på det stora hela är bättre för de allra mest utsatta grupperna i Sverige än vad socialdemokraternas blir det upp och nedvända världen. Är den inte socialdemokratin som värnar om dem som har minst resurser i samhället? Är det inte de borgerliga partierna som ger till dem som redan har och anser de mest utsatta som försumbara? Hur kommer det då sig att det i verkligheten är precis tvärtom?
Jag bara undrar.