Bissen – hallå!?!

Bänkande mig förväntansfull framför TV: n igår för att heja fram Sverige. Fick sitta ensam då dottern var på entreprnörsläger och maken definitiv inte använder tid till fotboll. Redan efter fem minuter stod det klart att vi (jag är väldigt mycket vi med alla, stunder som dessa) inte skulle klara ens oavgjort. Allt var defensivt, segt och fantasilöst och ingen spelare syntes överhuvudtaget. Och var fanns Bissen, om jag får fråga? Det är inte bara för att jag är från Eskilstuna, som jag frågar utan för att det hade behövts en spelare som vågar våga. Med andra ord igår var svenskarna alldeles för svenska – ingen fick sticka ut.

Tjejerna

Tjejfotboll är häftigare. Och att vara fotbollstränare för flickor är något av det roligaste som finns. Det är skillnad mellan pojkar och flickor oavsett vad rättänkande könsmaktsordnings-ideologer än hävdar. Glöm det! Det går inte att få fram ett bra lag om inte tränarna fattar det.

Det är t ex betydligt lättare som tränare att få pojkar att följa regler och sätta sig över vänskapsband. Långt upp i ålder hittar tjejerna på egna regler för att inte bryta mot vänskapsregler. Den som har tränat småtjejerna vet att ibland ska alla eller ingen stå i målet. Eller så är det världsolycka om en tjej inte får bolla tillsammans med bästisen. Eller så springer någon till skogs för att hennes känslor har sårats och mina manliga tränarkollegor bara skakar på huvudet och fattar noll. osv. osv.

Tjejer och killar tänker och spelar också fotboll på olika sätt. En klok känd manlig tränare sade härom året att han bedömde att fotbollen skulle bli mycket bättre om det gick att kombinera spelsätten. Byt Lagerbäck mot Marika Domanski Lyfors.

Bra fotbollstränare skapar framtidens ledare

Under mina år som fotbollstränare njöt jag allra mest av att få medverka till att mina tjejer presterade det ultimat bästa både för egen del och för laget. För att vara skarp på det senare krävs strategiskt tänkande. Och att träna flickor i det är att öka deras möjligheter i deras framtida arbetsliv. De som är bra i lagsporter har goda förutsättningar att bli bra chefer och ledare.

Fotbollsförbundet – walk your talk!

Mindre roligt, för att inte säga obegripligt kasst, är att villkoren fortfarande är så aningslöst och fördomsfullt olika för pojk- och flickfotboll. Jag och många tjejtränare har gång på gång konstaterat att kill-lagen får sno åt sig de bästa träningstiderna. Likaså går de mesta av pengarna som tjejerna är med och sliter ihop till killfotbollen. Det är aningslöshet – att varken män eller kvinnor ser mönstren som sätter killar först och tjejer i andra hand. Men det är också medvetna beslut om att killarna är viktigare – ”och det tycker alla; publik, sponsorer, föräldrar – och det måste vi ta hänsyn till i våra beslut”. Det är bara korkat att säga och göra så. I många år har fotbollsförbundet sagt att de har jämställdhetsarbete. Utmärkt, men precis som i fotbollen är det resultatet som räknas. Det räcker inte med att snacka traditionell svensk jämställdhet – det behövs inte mycket för att öka gendermedvetenheten men det behövs rätt och skarpa insatser och det är nödvändigt för att göra fotbollen bättre. För att inte tala om demokratin.

Förslag: Alla klubbar som sätter killar före tjejer i sitt arbete, och det är de flesta (tro mig, jag har i många år mött ett stort antal klubbar och lag t ex inom St Eriks, Aros, Gothia-kupperna), skickar tillbaka sina statsanslag. Anslagen förutsätter sedan många år jämställdhet. Alltså är det orättfärdigt mottagna skattemedel som används i flertalet klubbar runt om i landet. ”Money talks” som bekant. Fram för en bättre fotboll!

Bam

 

Icke godkända feminister

Häromdagen läste jag en intervju med Mark Levengood. Han talade om Barbro Svensson, Lill-Babs, med stor värme och respekt. Mark, tidigare ledamot i Kvinnoforums styrelse, beskrev Barbro som en av de godaste människor han träffat.
I samma veva läste jag en intervju i SvD med Alexandra Charles, ordförande för 1,6 miljonersklubben för kvinnors hälsa. Båda dessa kvinnor är sedan många, många år ständigt engagerade och drivande i olika humanistiska verksamheter med inriktning på flickor och kvinnor. Ofta i det tysta men också i media i kraft av att de är mediala frontpersoner.

I slutet på 80-talet var Alexandra en av de första att kämpa med hiv/aids frågor. Både Barbro och Alexandra är aktiva inom Stadsbrudskåren, en sammanslutning av starka, framgångsrika och humanistiska kvinnor. De driver frågor som är viktiga för flickor och kvinnor och finansierar varje år ett flertal verksamheter. T ex att fixa att det sätts upp belysning i mörka parker i Stockholm för att öka kvinnors säkerhet. De har också under många år stött tjejhuset Xist med projekt för unga föräldrar, flickor som lever i hemlöshet mm.

Jag blir glad när jag träffar eller tänker på Barbro och Alexandra och alla de andra kvinnorna som engagerar sig i stadsbrudskåren och 1,6 miljonersklubben. Tack alla ni.

Alexandra och Barbro är fantastiska förebilder för unga flickor och kvinnor. T ex när de är med på läger för Xistskolans flickor, som ofta har en mycket svår livssituation som de flesta svenskar ens inte vet existerar.

Under många år har unga som äldre feminister och jämställdhetsaktivister kritiserat och också förlöjligat Kvinnoforum för att vi har med Barbro och Alexandra. Även i media har t ex Barbro tagits som exempel på det som ”Kvinnorörelsen” kämpar mot. Jag har också fått ultimatum från samarbetspartners om att ”ta avstånd från dessa kvinnor” och då namngivna. Även jämställdhetsdepartementet och länsstyrelsen i Stockholm har tagit upp vår samverkan med andra än av dem godkända grupperingar och kvinnor som bevis för att Kvinnoforum inte är en riktig kvinnoorganisation.
Det är symptomatiskt för jämställdhetsarbetet i Sverige. Att några bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel. Det är sorgligt mycket sorgligt. Och framförallt skadar det allt jämställdhetsarbete.

För mig är det handlingen som räknas. Med den måttstocken hör Barbro och Alexandra till några av de mer fantastiska kvinnor jag mött och arbetat med i arbete för flickor och kvinnor. Som insats för kvinnor hör 1,6 miljonersklubben till det mer framgångsrika och viktiga som sker i Sverige.

 

Skämmigt Sverige

Nyss hemkommen från privat resa för att planera bröllop i Thailand funderar jag över den svenska självgodheten och trångsyntheten. Min egen när det gällde att mötas i konkret planering kring t ex 60 bröllopsgäster (den svenska fmiljens lagom-antal) eller minst 1 000 (det självklara för den thailändska familjen). Det gick förstås att lösa med förståelse och engagemang från båda sidor. Men det krävde lyhördhet och byte av perspektiv.

Betydligt värre var det när jag passade på att träffa några av de FN-organ i Asien som Kvinnoforum arbetar med. Ofta vill jag låtsas att jag inte kommer från Sverige. Som en av de Asien-ansvariga för Unescos trafficingprogram sade ” När det kommer svenskar går det inte att föra ett samtal. Ni vet alltid bäst. Och om vi inte sväljer er sexsköpslag direkt anses vi vara för trafficing. Ni är inte till hjälp snarare till skada”. Självklart vet jag att det är problem med delar av det svenska arbetet (UD undantaget men dessvärre är det inte UD som hörs mest) ute i världen. Denna typ av kommentarer möter jag i många delar av världen från internationella organ, från rgeringsföreträdare och från NGO:s.
Kvinnoforum arbetar annorlunda och det framkommer efter en stunds samtal. Ändå är det plågsamt att bara för en stund sammankopplas med detta självgoda och kulturblinda förhållningssätt som ofta finns från svenskt officiellt håll.
Som så ofta slutar jag därför med en uppmaning till den svenska regeringen att tydligt ändra detta etnocentriska förhållningssätt som finns kvar från förra regeringens tid.

 

Svenska företag på efterkälken i genderkonkurrens.

Förra veckan deltog jag i ett EU samtal om gender. Det handlade om metoder för att implementera gender i större system som myndigheter, kommuner, regeringskanslier osv samt i företag. Jag deltog framförallt i utbytet av erfarenheter från arbete inom större och medelstora företag. En del företag går sin egen väg och arbetar med genderperspektiv som en del av nödvändiga investeringar för framtiden. Andra försöker så gott de kan att följa statliga planer och strategier för hur tjänstemän och politiker anser att policy, handlingsplaner och metoder ska utformas och tillämpas.

Det är svårt att tänka sig något annat område där näringslivet skulle frånhända sig ansvaret att utforma sina egna styrmedel. En retorisk fråga är förstås: Hur kan näringslivets ledare tro att personer som inte kan deras branscher, inte förstår deras villkor etc, plötsligt ska vara de som bäst kan styra arbetet med implemntering av genderperspektiv? Som en ledare från ett större bilföretag frågade när han förstod att jag kom från Sverige: ”Har svenska företagsledare verkligen råd att inte bestämma själva?” Ja, det frågar jag mig också. Vad är det med oss svenskar och jämställdhets och diversityfrågor? På det här området är det som om det endast är ett fåtal statliga jämställdhetstjänstemän som kan bestämma varför, vad, hur och när. Och som kan definiera vad som är rätt och vad som är fel. En annan företagsledare från en europeisk byggnadsföretag beskrev för mig: ”Genderperspektiv är en av våra viktigast konkurrensfördelar. Vi arbetar med step by step process i process.” Han har så rätt så rätt. Jag undrar hur de kommer sig att företag i vissa länder ligger så långt före Sverige? Kan det vara så att när allt ansvar i dessa frågor lämnats till/tagits över av staten, den goda modern, så har svenska företag kommit på efterkälken i ett globalt perspektiv? Ja, så är det nog dessvärre. Å andra sidan finns det säker hungriga framåtblickande företag i Sverige som snart inser konkurrensfördelen med genderperspektiv som del av sina styrmedel. Jag håller tummarna att de nu slutar att böja nacken inför statens traditionella jämställdhetskör och tar makten och initiativet. Ett annat alternativ är förstås om nuvarande regering ser till att det kommer till stånd ett modernt jämställdhetsarbete.

 

Sex, porr, prostitution och att vara politisk korrekt…

…eller Om ni inte lyder blir Kvinnoforum stoppade.

Igår såg jag en repris på en intervju med Petra Östergren och Kjell Bergqvist där samtalet mest handlade om sex och porr. Det var ett ovanligt samtal genom att framförallt Kjell var ödmjuk. I den här typen av program älskar TV att bussa ihop några kombatanter som ska tycka helt olika. Kjell beskrev hur han när han kom hade en bestämd uppfattning att porr är förtryckande. Efter att ha samtalat med Petra såg han i stället att verkligheten är komplex det sällan finns svart och vita svar. Tankeväckande.

Det för över till regeringskansliets jämställdhetsenhet som är typfallet av ”rätt och fel” samt ”vän eller fiende” politik. I början av förra regeringsperioden var Kvinnoforum kallade till ett möte med högsta ansvariga tjänsteman på enheten, Marianne Laxén samt hennes vapendragare Gunilla Ekberg. Jag och mina kollegor blev uppläxade för att vi i våra rapporter om människohandel skrev fel saker. Med rödpenna hade regeringstjänstemännen strukit under vad vi, som fri samhällelig aktör, inte fick skriva. Det var en anmärkningsvärd situation. Om det inte var ett så anmärkningsvärt övergrepp skulle jag tyckt det var intressant med det maktmissbruk dessa två så ogenerat utövade. Jag har arbetat några år i regeringskansliet och vet hur en del tjänstemännen hade sin egen dagordning bakom politikernas rygg.

Självfallet underordnade sig inte Kvinnoforum regeringsbefallningen. Konsekvenserna blev absurda. Tjänstemännen började sprida de mest befängda uppgifter till våra samarbetspartners, politiker och media. T ex att Kvinnoforum var för prostitution. (Det beror på att tjänstemännen inte förstår skillnad i att arbeta med människor som lever i prostitution och kämpa för deras rättigheter och att vara för prostitution). Gunilla Ekberg lyckades också på ett internt möte få till det ( enl en mötesdeltagare) att Bam Björling t o m är för människohandel.

Detta kan låta pitoreskt när det återges så här men är givetvis mycket allvarlig i en demokrati. Vad leder det till att försöka sätta munkavle på dem som inte tycker exakt likadant som makten? Och varför är det just inom jämställdhetspolitiken, som de som inte till hundra procent håller med, demoniseras och utpekas som fienden.

Så fram för flera Kjell Bergqvist. Det behövs för demokratin och för utvecklingen i Sverige.

 

Upp och nedvända världen. Alliansen bättre för de allra mest utsatta i samhället

Nu har socialdemokraternas analys av valnederlaget kommit. Misslyckandet med arbetslöshetsfrågorna är givetvis en förklaring. Hur blev det då så? Att det blev upp och nedvända världen. Under s-styret var det nödvändigt att följa med flickor och unga kvinnor till försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst för att hindra att de blev bestulna på sina liv. I vårt dagliga arbete på Kvinnoforum och Xist möter vi flickor och unga kvinnor som lever under svåra omständigheter. De fullföljer inte skolan, de är arbetslösa, de skadar sig själv, de utsätts för övergrepp hemma och i skolan samt bland kompisar. Till detta kommer problem med beroende och missbruk, ätstörningar, inlärnining, mm. Vi vet att det behövs så lite för att de ska vilja vilja utbilda sig och skapa bättre liv. Det enda som behövs är rätt insatser. De kan och de vill men de får inte. Det svenska välfärdssystemet stjäl de ungas möjligheter till värdiga liv där de kan utveckla sina resurser fullt ut. I stället övertygas de unga att de inte kan klara sig och de långtidssjukskrivs eller förtidspensioneras. Och vilken unga människa i en svår situation kan stå emot det system som kortsiktigt löser deras ekonomiska problem?

Det är ett ofattbart svek. Mot flickan som förlorar självkänsla och möjligheter, mot samhället som förlorar en viktig del av framtida arbetskraft, mot skattebetalare som tvingas belastas med utgifter som är felriktade och/eller onödiga. Varför blev det så?
Och kan Alliansen genomföra det de lovade i valrörelsen och få till ett systemskifte? Det verkar så.

Vi ser redan nu, i vårt dagliga arbete med unga som lever i svåra livssituationer, att olika myndigheter har en mer positiv och aktiv inställning till att se andra lösningar för våra grupper. Detta betyder att våra grupper får större möjligheter till bättre liv. På kort sikt betyder det också övergångsproblem för en del som drabbas av ändrade villkor och synsätt.

När jag ser denna förändring där Alliansens politik och åtgärder på det stora hela är bättre för de allra mest utsatta grupperna i Sverige än vad socialdemokraternas blir det upp och nedvända världen. Är den inte socialdemokratin som värnar om dem som har minst resurser i samhället? Är det inte de borgerliga partierna som ger till dem som redan har och anser de mest utsatta som försumbara? Hur kommer det då sig att det i verkligheten är precis tvärtom?
Jag bara undrar.

 

Det är dags för det svenska näringslivet att ta över initiativet i jämställdhetsfrågan och inte längre låta sig hunsas av jämställdhetspolitiker och kvinnorörelse.

Igår deltog jag i Investors stämma i ett till sista plats fyllt Folkets Hus i Stockholm. Gudrun Schyman deltog som ägare och drev upp jämställdhetsfrågan på banan. Det är utmärkt att politiker gör det de har i uppdrag att göra; att driva frågor och göra synligt för allmänhet, media och beslutsfattare hur förhållanden skulle kunna förbättras.

Däremot är konfrontation som enda kommunikationsstrategi inte det klokaste valet. Dessvärre förändras faktiskt situation sällan enbart av barrikadkamp. Ofta leder det snarare till att de som ska påverkas går i försvar och olika meningsföreträdare polariseras. Så skedde också i fallet Investor. Fokus blev att företagsledningen försvarade sin egen vilja och duglighet på området. Det är det klassiska mönstret. Företagsledningar tvingas eller väljer att spela med i kvinnorörelsens agenda: det gäller att synas och höras på barrikaderna och alla som inte är med till hundra procent är fienden. I Investors fall är då ”Maktens Män” som är fienden. Ett sådant synsätt leder inte framåt.

Det som leder framåt är att näringslivet tar över initiativet i frågan. Varför finner sig styrelser och operativa ledare att låta sig hunsas av jämställdhetsministrar (tidigare) och en kvinnorörelse som har marginell erfarenhet av näringslivets villkor? Varför finner sig ledningarna i att ständigt få smäll på fingrarna och bli uppläxade som små pojkar några gånger om året (årsstämmor, HM:s jul annonsering, och 8.e mars).

Genderperspektiv är en viktig del av diversity-managment, som är ett av företagens viktigaste instrument för att öka nytänkande, precision i kund- och marknadsanalyser, rekrytering, intern och extern kommunikation, chefsutveckling etc etc. Och därmed öka företagets effektivitet och vinst, vilket är ägarnas intresse samt styrelsens och den operativa ledningens uppdrag. När det gäller diversity-managment är gender dvs olikheter mellan kvinnor och män den faktor som ger flest positiva resultat när sk gender-managment används som metod.

Vilken styrelse och operativ ledning vill eller kan undlåta att använda ett av de styrmedel som ökar deras företags möjlighet att öka sin framgång? Vilken företagsledning vågar riskera att bli frånkörda av mer strategiskt kloka konkurrenter? Det är en avgörande fråga för ägarna. Den har Gudrun Schyman drivit fram på agendan för en stund. Nu är det dags för näringslivet att ta ledningen och makten i genderfrågorna.

Just nu förbereder jag att ta emot Kvinnoforums nye ledamot Zanyar Adami. Zanyar och jag har startat det nya samarbetet med ett seminarium på Moderna Dansteatern om: ”Olika verkligheter och verkliga olikheter – Gender som tolkning och verktyg.”

I morgon blir det ett till seminarium med Zanyar på Kvinnoforum om ”Gender och kultur.”

Bam Björling