Icke godkända feminister

Häromdagen läste jag en intervju med Mark Levengood. Han talade om Barbro Svensson, Lill-Babs, med stor värme och respekt. Mark, tidigare ledamot i Kvinnoforums styrelse, beskrev Barbro som en av de godaste människor han träffat.
I samma veva läste jag en intervju i SvD med Alexandra Charles, ordförande för 1,6 miljonersklubben för kvinnors hälsa. Båda dessa kvinnor är sedan många, många år ständigt engagerade och drivande i olika humanistiska verksamheter med inriktning på flickor och kvinnor. Ofta i det tysta men också i media i kraft av att de är mediala frontpersoner.

I slutet på 80-talet var Alexandra en av de första att kämpa med hiv/aids frågor. Både Barbro och Alexandra är aktiva inom Stadsbrudskåren, en sammanslutning av starka, framgångsrika och humanistiska kvinnor. De driver frågor som är viktiga för flickor och kvinnor och finansierar varje år ett flertal verksamheter. T ex att fixa att det sätts upp belysning i mörka parker i Stockholm för att öka kvinnors säkerhet. De har också under många år stött tjejhuset Xist med projekt för unga föräldrar, flickor som lever i hemlöshet mm.

Jag blir glad när jag träffar eller tänker på Barbro och Alexandra och alla de andra kvinnorna som engagerar sig i stadsbrudskåren och 1,6 miljonersklubben. Tack alla ni.

Alexandra och Barbro är fantastiska förebilder för unga flickor och kvinnor. T ex när de är med på läger för Xistskolans flickor, som ofta har en mycket svår livssituation som de flesta svenskar ens inte vet existerar.

Under många år har unga som äldre feminister och jämställdhetsaktivister kritiserat och också förlöjligat Kvinnoforum för att vi har med Barbro och Alexandra. Även i media har t ex Barbro tagits som exempel på det som ”Kvinnorörelsen” kämpar mot. Jag har också fått ultimatum från samarbetspartners om att ”ta avstånd från dessa kvinnor” och då namngivna. Även jämställdhetsdepartementet och länsstyrelsen i Stockholm har tagit upp vår samverkan med andra än av dem godkända grupperingar och kvinnor som bevis för att Kvinnoforum inte är en riktig kvinnoorganisation.
Det är symptomatiskt för jämställdhetsarbetet i Sverige. Att några bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel. Det är sorgligt mycket sorgligt. Och framförallt skadar det allt jämställdhetsarbete.

För mig är det handlingen som räknas. Med den måttstocken hör Barbro och Alexandra till några av de mer fantastiska kvinnor jag mött och arbetat med i arbete för flickor och kvinnor. Som insats för kvinnor hör 1,6 miljonersklubben till det mer framgångsrika och viktiga som sker i Sverige.

 

Släpp politikerna loss – det är vår.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann gör i veckan i SvD en uppfriskande klok
analys av partiväsendets inre logik. Han pekar på hur den traditionella uppbyggnaden riskerar
att leda till demokratiska problem. Självklart är det så.formerna för föreningsliv, som utvecklades för mer än ett decennium sedan, inte passar de förutsättningar som gäller idag.

Det är min förhoppning att Per Schlingmann ska fortsätta den inslagna vägen att granska och utveckla formerna för demokrati i Sverige. Vid en internationell konferens anordnad av CIVICUS (global organisation för civila samhälleliga organisationer) togs Sverige upp som ett exempel på ett land där många människor har lite inflytande över sin egen vardag och samhällsutveckling.

Med nyfikenhet och uppenbar vilja skissar Per Schlingmann olika vägar för att öka människors möjlighet och vilja att ta sig in i partierna. Det är bra. Ännu bättre är när de nya Moderaterna tillsammans med Alliansen bestämmer sig för att det är framförallt staten som i grunden måste reformeras för att demokrati ska ha en möjlighet i Sverige. Jag uppmanar Per Schlingmann att börja granskningen med regeringskansliet.

Min erfarenhet från arbete inom regeringskansliet, kommun och landsting, är att tjänstemännen ofta har sin egen dagordning och kör över politikerna. De gör de i kraft av sitt tolkningsföreträde av hur regelsystem ska tolkas, genom sin erfarenhet av vad som tidigare genomförts, vad som provats etc. När jag arbetade i regeringskansliet var det fullständigt klart vad som skulle läggas fram eller inte läggas fram i underlagen till politikerna. På så sätt styr tjänstemän.
Svenska folket väljer sina politiker för deras program och inriktning. Svenska folket väljer inte politiker för att de ska bli överkörda av tjänstemän. Det är politikerna som ska ha makten – inte tjänstemännen.

Denna styrning görs ofta med elegans och osynlighet, ibland i total okänslighet för maktmissbruket. Exempel på det senare är när jag i december talade med departementsrådet för jämställdhetsfrågor. I samtalet meddelade hon ”det kommer inte att bli någon förändring av jämställdhetsarbetet bara för att vi bytt regering eftersom det är jag som kan frågorna och bestämmer”. Hon är dessvärre inte ensam. I mitt arbete möter jag ofta tjänstemän som beskriver hur de ignorerar och nonchalerar Alliansens viljeinriktning och förslag. De vinklar underlagen utifrån sin egen agenda. Dvs de undergräver demokratin.

Jag är helt övertygad om att politikerna väl vet att de ofta blir desavouerade utåt samt hindrade och nonchalerade internt. Så vill inte svenska folket att Sverige ska ledas.

Det ska bli spännande att se hur den demokratiengagerade Per Schlingmann nu löser politikerna från tjänstemännens bojor ……det är vår.