Häromdagen läste jag en intervju med Mark Levengood. Han talade om Barbro Svensson, Lill-Babs, med stor värme och respekt. Mark, tidigare ledamot i Kvinnoforums styrelse, beskrev Barbro som en av de godaste människor han träffat.
I samma veva läste jag en intervju i SvD med Alexandra Charles, ordförande för 1,6 miljonersklubben för kvinnors hälsa. Båda dessa kvinnor är sedan många, många år ständigt engagerade och drivande i olika humanistiska verksamheter med inriktning på flickor och kvinnor. Ofta i det tysta men också i media i kraft av att de är mediala frontpersoner.

I slutet på 80-talet var Alexandra en av de första att kämpa med hiv/aids frågor. Både Barbro och Alexandra är aktiva inom Stadsbrudskåren, en sammanslutning av starka, framgångsrika och humanistiska kvinnor. De driver frågor som är viktiga för flickor och kvinnor och finansierar varje år ett flertal verksamheter. T ex att fixa att det sätts upp belysning i mörka parker i Stockholm för att öka kvinnors säkerhet. De har också under många år stött tjejhuset Xist med projekt för unga föräldrar, flickor som lever i hemlöshet mm.

Jag blir glad när jag träffar eller tänker på Barbro och Alexandra och alla de andra kvinnorna som engagerar sig i stadsbrudskåren och 1,6 miljonersklubben. Tack alla ni.

Alexandra och Barbro är fantastiska förebilder för unga flickor och kvinnor. T ex när de är med på läger för Xistskolans flickor, som ofta har en mycket svår livssituation som de flesta svenskar ens inte vet existerar.

Under många år har unga som äldre feminister och jämställdhetsaktivister kritiserat och också förlöjligat Kvinnoforum för att vi har med Barbro och Alexandra. Även i media har t ex Barbro tagits som exempel på det som ”Kvinnorörelsen” kämpar mot. Jag har också fått ultimatum från samarbetspartners om att ”ta avstånd från dessa kvinnor” och då namngivna. Även jämställdhetsdepartementet och länsstyrelsen i Stockholm har tagit upp vår samverkan med andra än av dem godkända grupperingar och kvinnor som bevis för att Kvinnoforum inte är en riktig kvinnoorganisation.
Det är symptomatiskt för jämställdhetsarbetet i Sverige. Att några bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel. Det är sorgligt mycket sorgligt. Och framförallt skadar det allt jämställdhetsarbete.

För mig är det handlingen som räknas. Med den måttstocken hör Barbro och Alexandra till några av de mer fantastiska kvinnor jag mött och arbetat med i arbete för flickor och kvinnor. Som insats för kvinnor hör 1,6 miljonersklubben till det mer framgångsrika och viktiga som sker i Sverige.