Åter i vårvackra Sverige efter en vecka utan mail och med en mycket oberäknelig telefon fortsätter jag hela helgen i samma avslappade stil. Och det går alledelse utmärkt. Nästan i alla fall. Där jag var tillbringade jag mycket tid med några personer som jag inte hade något språk gemensamt med. Helt olika värderingar och uppfattningar om vad om hur man beter sig. Våra värderingar är till stora långt från varandra. I situationen var vi beroende av att tala med varandra och att komma överens. Och helst att tycka om varandra och lära käna varandra. Och det gjorde vi. Men det var inte enkelt. Vi fick alla se och tänka i helt andra banor och ställa oss i helt nya hörn för att verkligen se och förstå ur andra perspektiv än våra egna.
När jag var liten och bråkade med mina syrror sade min mamma: ”ställ dig i dörren och titta på dig själv.” Och det gjorde jag, mentalt alltså, och då såg jag med helt andra ögon. (Ofta såg jag hur egotrippad jag var). Det var en handfast metod för att tvinga sig själv att se ur ett annat perspektiv. inte så dumt.
I går kväll lyssnade jag till Kofi Annan när han talde om samma sak. Han sade bl a att det inte längre går att se endast till sitt eget lands intresse. Frågorna är transnationella och alla är beroende av varandra. Det är ett banalt konstaterande men samtidigt så klokt. Ofta är det banala – det som verkar så självklart, inte alls självklart när man tänker efter. Om vi oftare faktiskt levde efter det som vi tycker är så banalt och självklart skulle världen se mycket annorlunda ut. Och att behöva påpeka att det sällan är bra för någon att enbart se ur sitt eget perspektiv är banalt men samtidgt så klokt. För det är så svårt, så svårt att vidga seendet, att se ur andras perspektiv och att höja blicken ur den egna etnocentriciteten.
Jag önskar att många lyssnar på Kofi Annanoch gör som min mamma säger, då kommer beslut på alla nivåer att bli vettigare. Det spelar ingen roll om det handlar om att lösa klimatfrågan eller att se till att en familj fungerar så bra som möjligt.
Under 70-talet drevs frågan polariserat. Tanken var då att det antingen var bra för kollektivet (det var så vi uttryckte oss på den tiden) eller så var det bra för den egna personen. Jag som varit med i scourörelsen och lärt mig att patrullens bästa är bereonde av också mitt bästa som person, vacklade fram och tillbaka i denna polarisering. Insåg sedan att det nog är som med fotboll. Man kan göra det som är det ultimat bästa på personlig nivå och samtidigt göra det som är bäst för hela laget (familjen, arbetsplatsen, landet, världen). Förutsättningen är att man måste ha koll på vad de andra kan, gör och tänker. Då blir både den egna prestationen och gruppens den bästa. Och så är det på arbetsplatser. De som ser till helheten presterar också det som är bäst för det egna uppdraget. Ska försöka komma ihåg det en stund. Som sagt det är inte lätt.
