Häromdagen läste jag en intervju med Mark Levengood. Han talade om Barbro Svensson, Lill-Babs, med stor värme och respekt. Mark, tidigare ledamot i Kvinnoforums styrelse, beskrev Barbro som en av de godaste människor han träffat.
I samma veva läste jag en intervju i SvD med Alexandra Charles, ordförande för 1,6 miljonersklubben för kvinnors hälsa. Båda dessa kvinnor är sedan många, många år ständigt engagerade och drivande i olika humanistiska verksamheter med inriktning på flickor och kvinnor. Ofta i det tysta men också i media i kraft av att de är mediala frontpersoner.
I slutet på 80-talet var Alexandra en av de första att kämpa med hiv/aids frågor. Både Barbro och Alexandra är aktiva inom Stadsbrudskåren, en sammanslutning av starka, framgångsrika och humanistiska kvinnor. De driver frågor som är viktiga för flickor och kvinnor och finansierar varje år ett flertal verksamheter. T ex att fixa att det sätts upp belysning i mörka parker i Stockholm för att öka kvinnors säkerhet. De har också under många år stött tjejhuset Xist med projekt för unga föräldrar, flickor som lever i hemlöshet mm.
Jag blir glad när jag träffar eller tänker på Barbro och Alexandra och alla de andra kvinnorna som engagerar sig i stadsbrudskåren och 1,6 miljonersklubben. Tack alla ni.
Alexandra och Barbro är fantastiska förebilder för unga flickor och kvinnor. T ex när de är med på läger för Xistskolans flickor, som ofta har en mycket svår livssituation som de flesta svenskar ens inte vet existerar.
Under många år har unga som äldre feminister och jämställdhetsaktivister kritiserat och också förlöjligat Kvinnoforum för att vi har med Barbro och Alexandra. Även i media har t ex Barbro tagits som exempel på det som ”Kvinnorörelsen” kämpar mot. Jag har också fått ultimatum från samarbetspartners om att ”ta avstånd från dessa kvinnor” och då namngivna. Även jämställdhetsdepartementet och länsstyrelsen i Stockholm har tagit upp vår samverkan med andra än av dem godkända grupperingar och kvinnor som bevis för att Kvinnoforum inte är en riktig kvinnoorganisation.
Det är symptomatiskt för jämställdhetsarbetet i Sverige. Att några bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel. Det är sorgligt mycket sorgligt. Och framförallt skadar det allt jämställdhetsarbete.
För mig är det handlingen som räknas. Med den måttstocken hör Barbro och Alexandra till några av de mer fantastiska kvinnor jag mött och arbetat med i arbete för flickor och kvinnor. Som insats för kvinnor hör 1,6 miljonersklubben till det mer framgångsrika och viktiga som sker i Sverige.
Nyss hemkommen från privat resa för att planera bröllop i Thailand funderar jag över den svenska självgodheten och trångsyntheten. Min egen när det gällde att mötas i konkret planering kring t ex 60 bröllopsgäster (den svenska fmiljens lagom-antal) eller minst 1 000 (det självklara för den thailändska familjen). Det gick förstås att lösa med förståelse och engagemang från båda sidor. Men det krävde lyhördhet och byte av perspektiv.
Betydligt värre var det när jag passade på att träffa några av de FN-organ i Asien som Kvinnoforum arbetar med. Ofta vill jag låtsas att jag inte kommer från Sverige. Som en av de Asien-ansvariga för Unescos trafficingprogram sade ” När det kommer svenskar går det inte att föra ett samtal. Ni vet alltid bäst. Och om vi inte sväljer er sexsköpslag direkt anses vi vara för trafficing. Ni är inte till hjälp snarare till skada”. Självklart vet jag att det är problem med delar av det svenska arbetet (UD undantaget men dessvärre är det inte UD som hörs mest) ute i världen. Denna typ av kommentarer möter jag i många delar av världen från internationella organ, från rgeringsföreträdare och från NGO:s.
Kvinnoforum arbetar annorlunda och det framkommer efter en stunds samtal. Ändå är det plågsamt att bara för en stund sammankopplas med detta självgoda och kulturblinda förhållningssätt som ofta finns från svenskt officiellt håll.
Som så ofta slutar jag därför med en uppmaning till den svenska regeringen att tydligt ändra detta etnocentriska förhållningssätt som finns kvar från förra regeringens tid.
Förra veckan deltog jag i ett EU samtal om gender. Det handlade om metoder för att implementera gender i större system som myndigheter, kommuner, regeringskanslier osv samt i företag. Jag deltog framförallt i utbytet av erfarenheter från arbete inom större och medelstora företag. En del företag går sin egen väg och arbetar med genderperspektiv som en del av nödvändiga investeringar för framtiden. Andra försöker så gott de kan att följa statliga planer och strategier för hur tjänstemän och politiker anser att policy, handlingsplaner och metoder ska utformas och tillämpas.
Det är svårt att tänka sig något annat område där näringslivet skulle frånhända sig ansvaret att utforma sina egna styrmedel. En retorisk fråga är förstås: Hur kan näringslivets ledare tro att personer som inte kan deras branscher, inte förstår deras villkor etc, plötsligt ska vara de som bäst kan styra arbetet med implemntering av genderperspektiv? Som en ledare från ett större bilföretag frågade när han förstod att jag kom från Sverige: ”Har svenska företagsledare verkligen råd att inte bestämma själva?” Ja, det frågar jag mig också. Vad är det med oss svenskar och jämställdhets och diversityfrågor? På det här området är det som om det endast är ett fåtal statliga jämställdhetstjänstemän som kan bestämma varför, vad, hur och när. Och som kan definiera vad som är rätt och vad som är fel. En annan företagsledare från en europeisk byggnadsföretag beskrev för mig: ”Genderperspektiv är en av våra viktigast konkurrensfördelar. Vi arbetar med step by step process i process.” Han har så rätt så rätt. Jag undrar hur de kommer sig att företag i vissa länder ligger så långt före Sverige? Kan det vara så att när allt ansvar i dessa frågor lämnats till/tagits över av staten, den goda modern, så har svenska företag kommit på efterkälken i ett globalt perspektiv? Ja, så är det nog dessvärre. Å andra sidan finns det säker hungriga framåtblickande företag i Sverige som snart inser konkurrensfördelen med genderperspektiv som del av sina styrmedel. Jag håller tummarna att de nu slutar att böja nacken inför statens traditionella jämställdhetskör och tar makten och initiativet. Ett annat alternativ är förstås om nuvarande regering ser till att det kommer till stånd ett modernt jämställdhetsarbete.
Åter i vårvackra Sverige efter en vecka utan mail och med en mycket oberäknelig telefon fortsätter jag hela helgen i samma avslappade stil. Och det går alledelse utmärkt. Nästan i alla fall. Där jag var tillbringade jag mycket tid med några personer som jag inte hade något språk gemensamt med. Helt olika värderingar och uppfattningar om vad om hur man beter sig. Våra värderingar är till stora långt från varandra. I situationen var vi beroende av att tala med varandra och att komma överens. Och helst att tycka om varandra och lära käna varandra. Och det gjorde vi. Men det var inte enkelt. Vi fick alla se och tänka i helt andra banor och ställa oss i helt nya hörn för att verkligen se och förstå ur andra perspektiv än våra egna.
När jag var liten och bråkade med mina syrror sade min mamma: ”ställ dig i dörren och titta på dig själv.” Och det gjorde jag, mentalt alltså, och då såg jag med helt andra ögon. (Ofta såg jag hur egotrippad jag var). Det var en handfast metod för att tvinga sig själv att se ur ett annat perspektiv. inte så dumt.
I går kväll lyssnade jag till Kofi Annan när han talde om samma sak. Han sade bl a att det inte längre går att se endast till sitt eget lands intresse. Frågorna är transnationella och alla är beroende av varandra. Det är ett banalt konstaterande men samtidigt så klokt. Ofta är det banala – det som verkar så självklart, inte alls självklart när man tänker efter. Om vi oftare faktiskt levde efter det som vi tycker är så banalt och självklart skulle världen se mycket annorlunda ut. Och att behöva påpeka att det sällan är bra för någon att enbart se ur sitt eget perspektiv är banalt men samtidgt så klokt. För det är så svårt, så svårt att vidga seendet, att se ur andras perspektiv och att höja blicken ur den egna etnocentriciteten.
Jag önskar att många lyssnar på Kofi Annanoch gör som min mamma säger, då kommer beslut på alla nivåer att bli vettigare. Det spelar ingen roll om det handlar om att lösa klimatfrågan eller att se till att en familj fungerar så bra som möjligt.
Under 70-talet drevs frågan polariserat. Tanken var då att det antingen var bra för kollektivet (det var så vi uttryckte oss på den tiden) eller så var det bra för den egna personen. Jag som varit med i scourörelsen och lärt mig att patrullens bästa är bereonde av också mitt bästa som person, vacklade fram och tillbaka i denna polarisering. Insåg sedan att det nog är som med fotboll. Man kan göra det som är det ultimat bästa på personlig nivå och samtidigt göra det som är bäst för hela laget (familjen, arbetsplatsen, landet, världen). Förutsättningen är att man måste ha koll på vad de andra kan, gör och tänker. Då blir både den egna prestationen och gruppens den bästa. Och så är det på arbetsplatser. De som ser till helheten presterar också det som är bäst för det egna uppdraget. Ska försöka komma ihåg det en stund. Som sagt det är inte lätt.
