Bissen – hallå!?!

Bänkande mig förväntansfull framför TV: n igår för att heja fram Sverige. Fick sitta ensam då dottern var på entreprnörsläger och maken definitiv inte använder tid till fotboll. Redan efter fem minuter stod det klart att vi (jag är väldigt mycket vi med alla, stunder som dessa) inte skulle klara ens oavgjort. Allt var defensivt, segt och fantasilöst och ingen spelare syntes överhuvudtaget. Och var fanns Bissen, om jag får fråga? Det är inte bara för att jag är från Eskilstuna, som jag frågar utan för att det hade behövts en spelare som vågar våga. Med andra ord igår var svenskarna alldeles för svenska – ingen fick sticka ut.

Tjejerna

Tjejfotboll är häftigare. Och att vara fotbollstränare för flickor är något av det roligaste som finns. Det är skillnad mellan pojkar och flickor oavsett vad rättänkande könsmaktsordnings-ideologer än hävdar. Glöm det! Det går inte att få fram ett bra lag om inte tränarna fattar det.

Det är t ex betydligt lättare som tränare att få pojkar att följa regler och sätta sig över vänskapsband. Långt upp i ålder hittar tjejerna på egna regler för att inte bryta mot vänskapsregler. Den som har tränat småtjejerna vet att ibland ska alla eller ingen stå i målet. Eller så är det världsolycka om en tjej inte får bolla tillsammans med bästisen. Eller så springer någon till skogs för att hennes känslor har sårats och mina manliga tränarkollegor bara skakar på huvudet och fattar noll. osv. osv.

Tjejer och killar tänker och spelar också fotboll på olika sätt. En klok känd manlig tränare sade härom året att han bedömde att fotbollen skulle bli mycket bättre om det gick att kombinera spelsätten. Byt Lagerbäck mot Marika Domanski Lyfors.

Bra fotbollstränare skapar framtidens ledare

Under mina år som fotbollstränare njöt jag allra mest av att få medverka till att mina tjejer presterade det ultimat bästa både för egen del och för laget. För att vara skarp på det senare krävs strategiskt tänkande. Och att träna flickor i det är att öka deras möjligheter i deras framtida arbetsliv. De som är bra i lagsporter har goda förutsättningar att bli bra chefer och ledare.

Fotbollsförbundet – walk your talk!

Mindre roligt, för att inte säga obegripligt kasst, är att villkoren fortfarande är så aningslöst och fördomsfullt olika för pojk- och flickfotboll. Jag och många tjejtränare har gång på gång konstaterat att kill-lagen får sno åt sig de bästa träningstiderna. Likaså går de mesta av pengarna som tjejerna är med och sliter ihop till killfotbollen. Det är aningslöshet – att varken män eller kvinnor ser mönstren som sätter killar först och tjejer i andra hand. Men det är också medvetna beslut om att killarna är viktigare – ”och det tycker alla; publik, sponsorer, föräldrar – och det måste vi ta hänsyn till i våra beslut”. Det är bara korkat att säga och göra så. I många år har fotbollsförbundet sagt att de har jämställdhetsarbete. Utmärkt, men precis som i fotbollen är det resultatet som räknas. Det räcker inte med att snacka traditionell svensk jämställdhet – det behövs inte mycket för att öka gendermedvetenheten men det behövs rätt och skarpa insatser och det är nödvändigt för att göra fotbollen bättre. För att inte tala om demokratin.

Förslag: Alla klubbar som sätter killar före tjejer i sitt arbete, och det är de flesta (tro mig, jag har i många år mött ett stort antal klubbar och lag t ex inom St Eriks, Aros, Gothia-kupperna), skickar tillbaka sina statsanslag. Anslagen förutsätter sedan många år jämställdhet. Alltså är det orättfärdigt mottagna skattemedel som används i flertalet klubbar runt om i landet. ”Money talks” som bekant. Fram för en bättre fotboll!

Bam

 

Mirakel… ..Xist-erar de?

”Det är ett mirakel – jag förstår inte vad som har hänt” Det sade en av mammorna på skolavslutningen på Xist skolan idag. Idag när nästan 50 flickor går ut i fortsatt liv och vet att de vill och att de kan. Mellan 80-90% av flickorna kommer att komma in på nationella programmet eller folkhögskola. De är de flickor som ofta inte alls varit i skolan på flera år och som har IG i alla eller de flesta ämnena. De är de flickor som blivit mobbade av kompisar och lärare, som är hemlösa, har drogproblem, ätstörningar, skär sig (ett år hade alla flickorna självskadebeteenden när de kom till oss), är hemlösa, utsatta för övergrepp osv.

Alla flickorna grät när de fick sina personliga utlåtanden och sina betyg. Mamman som talade om mirakel har vägrat att komma till föräldramöten i flera år. ”Varför ska jag komma och höra hur jag och min dotter är helt värdelösa. Hennes dotter hade ett G, många VG och ett MVG. Och det är ett mirakel om man jämför med hur det oftast är. Men egentligen är det enkelt och självklart. Alla flickor och pojkar kan lyckas i skolan. Det enda som krävs är att det blir mötta på rätt sätt.

Precis som mamman får vi också höra att flickorna är hopplösa och värdelösa. ”Ni kan ta henne för henne finns det inget hopp”. Men det gör det. Under ett år är de på Xist och blir sedda och hörda och lär sig lära sig och att de kan. De går nu ut i livet med huvudet högt i stället för böjt.

I höst kommer 80 nya flickor att ha denna möjlighet. Och alla ni beslutsfattare kan glädja er åt att dessa flickor kommer att lyckas i skola och arbete och i sina liv. De kommer därmed inte kosta samhället de som de annars med säkerhet skulle ha gjort.

Bam

Xist-skolan drives av stiftelsen Kvinnoforum www.kvinnoforum.se

 

Ökningen av Hiv/Aids bland unga i Sverige är ett svek.

Hur gör jag för att aidstesta mig? Jag vill inte att någon ska få veta. ”En 16-årig flicka vänder sig till mig, hon har ingen annan hon törs vända sig till. Hon har noll koll på risker och då det visade sig att en kille hon haft tillfälligt sex med är hiv/positiv och har hepatit C vänds hennes liv upp och ned.

Kvinnoforum började arbeta med aidsfrågor i slutet av 80-talet. Vid FN:s första konferens ansvarade KvF för temat kvinnor och hiv/aids. KvF gick i spetsen för en mängd initiativ och tog fram flertal kunskapsöversikter t.ex. ”Kan jag, vill jag törs jag och får jag föda barn som hiv-positiv”. När ansvariga aktörer i samhället tog ansvar minskade KvF sina insatser i Sverige.

De senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att den unga generationen sviks genom att de invaggas i en falsk säkerhet. För två år sedan bestämde KvF att åter driva förebyggande arbete. KvF var starkt oroade över ökningen av sexuellt överförbara sjukdomar inklusive hiv/aids bland flickor och pojkar. Än mer oroväckande finner vi ansvariga myndigheters attityd. Det finns idag mycket lite kunskap och engagemang för preventivt arbete bland unga. När KvF tog initiativ bl.a. genom vårt nätverk av forskare, barnmorskor, ungdomsmottagningar och NGO:s fanns inget gensvar från regering och myndigheter. Inga ansvariga som hade tid med frågan och framförallt inga resurser.

Det är som vanligt i Sverige. När ett problem efter många år äntligen definieras som problem så sker insatser. Frågan är avklarad och läggs till handlingarna. Hållbara strategier verkar vara bristvara.

Samtidigt fortsätter unga flickor och pojkar att p.g.a. av dålig information och aningslöshet smittas av olika STD sjukdomar med stor risk för de drabbade att inte kunna skaffa barn. Och om de smittas av hiv tvingas de leva ett komplicerat liv fullt av restriktioner, lidande och risker.

Det är ett svek mot de unga.

Lika svekfullt är det att göra flickor till offer t ex som i senaste tidens mediahantering av de s.k. ”hivmännen”. Flickorna framställs som de är helt oförmögna att fatta egna beslut. I den svenska jämställdheten är det ett mantra att flickor och kvinnor ska ha rätt till att ha fri sex, att följa vem som helst hem osv. Självfallet är det allas rätt men samtidigt har vi underlåtit att lära ut att riskbedömning och självbevarelsedrift är nödvändig i vardagsverkligheten. Det gäller förstås både flickor och pojkar. Men för att kunna göra vettiga riskbedömningar måste de unga flickorna och pojkarna känna till riskerna och där har regering och myndigheter ett stort ansvar. Myndigheterna har invaggat föräldrar i tron att staten tar ansvar så fort det blir problem med barn och unga. Det betyder att de unga idag i fråga om information om Hiv/Aids och STD sjukdomar blir svikna av både föräldrar och ansvariga myndigheter/instanser.

Jag vill uppmana regeringen, landsting, kommuner, socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet att ändra på detta. Inse allvaret i ökningen av Hiv/Aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar bland unga. Satsa nu och gör det tillsammans med NGO:s.

Som vanligt: det behövs inte stora resurser. Det behövs rätt resurser.

 

Icke godkända feminister

Häromdagen läste jag en intervju med Mark Levengood. Han talade om Barbro Svensson, Lill-Babs, med stor värme och respekt. Mark, tidigare ledamot i Kvinnoforums styrelse, beskrev Barbro som en av de godaste människor han träffat.
I samma veva läste jag en intervju i SvD med Alexandra Charles, ordförande för 1,6 miljonersklubben för kvinnors hälsa. Båda dessa kvinnor är sedan många, många år ständigt engagerade och drivande i olika humanistiska verksamheter med inriktning på flickor och kvinnor. Ofta i det tysta men också i media i kraft av att de är mediala frontpersoner.

I slutet på 80-talet var Alexandra en av de första att kämpa med hiv/aids frågor. Både Barbro och Alexandra är aktiva inom Stadsbrudskåren, en sammanslutning av starka, framgångsrika och humanistiska kvinnor. De driver frågor som är viktiga för flickor och kvinnor och finansierar varje år ett flertal verksamheter. T ex att fixa att det sätts upp belysning i mörka parker i Stockholm för att öka kvinnors säkerhet. De har också under många år stött tjejhuset Xist med projekt för unga föräldrar, flickor som lever i hemlöshet mm.

Jag blir glad när jag träffar eller tänker på Barbro och Alexandra och alla de andra kvinnorna som engagerar sig i stadsbrudskåren och 1,6 miljonersklubben. Tack alla ni.

Alexandra och Barbro är fantastiska förebilder för unga flickor och kvinnor. T ex när de är med på läger för Xistskolans flickor, som ofta har en mycket svår livssituation som de flesta svenskar ens inte vet existerar.

Under många år har unga som äldre feminister och jämställdhetsaktivister kritiserat och också förlöjligat Kvinnoforum för att vi har med Barbro och Alexandra. Även i media har t ex Barbro tagits som exempel på det som ”Kvinnorörelsen” kämpar mot. Jag har också fått ultimatum från samarbetspartners om att ”ta avstånd från dessa kvinnor” och då namngivna. Även jämställdhetsdepartementet och länsstyrelsen i Stockholm har tagit upp vår samverkan med andra än av dem godkända grupperingar och kvinnor som bevis för att Kvinnoforum inte är en riktig kvinnoorganisation.
Det är symptomatiskt för jämställdhetsarbetet i Sverige. Att några bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel. Det är sorgligt mycket sorgligt. Och framförallt skadar det allt jämställdhetsarbete.

För mig är det handlingen som räknas. Med den måttstocken hör Barbro och Alexandra till några av de mer fantastiska kvinnor jag mött och arbetat med i arbete för flickor och kvinnor. Som insats för kvinnor hör 1,6 miljonersklubben till det mer framgångsrika och viktiga som sker i Sverige.

 

Skämmigt Sverige

Nyss hemkommen från privat resa för att planera bröllop i Thailand funderar jag över den svenska självgodheten och trångsyntheten. Min egen när det gällde att mötas i konkret planering kring t ex 60 bröllopsgäster (den svenska fmiljens lagom-antal) eller minst 1 000 (det självklara för den thailändska familjen). Det gick förstås att lösa med förståelse och engagemang från båda sidor. Men det krävde lyhördhet och byte av perspektiv.

Betydligt värre var det när jag passade på att träffa några av de FN-organ i Asien som Kvinnoforum arbetar med. Ofta vill jag låtsas att jag inte kommer från Sverige. Som en av de Asien-ansvariga för Unescos trafficingprogram sade ” När det kommer svenskar går det inte att föra ett samtal. Ni vet alltid bäst. Och om vi inte sväljer er sexsköpslag direkt anses vi vara för trafficing. Ni är inte till hjälp snarare till skada”. Självklart vet jag att det är problem med delar av det svenska arbetet (UD undantaget men dessvärre är det inte UD som hörs mest) ute i världen. Denna typ av kommentarer möter jag i många delar av världen från internationella organ, från rgeringsföreträdare och från NGO:s.
Kvinnoforum arbetar annorlunda och det framkommer efter en stunds samtal. Ändå är det plågsamt att bara för en stund sammankopplas med detta självgoda och kulturblinda förhållningssätt som ofta finns från svenskt officiellt håll.
Som så ofta slutar jag därför med en uppmaning till den svenska regeringen att tydligt ändra detta etnocentriska förhållningssätt som finns kvar från förra regeringens tid.

 

Svenska företag på efterkälken i genderkonkurrens.

Förra veckan deltog jag i ett EU samtal om gender. Det handlade om metoder för att implementera gender i större system som myndigheter, kommuner, regeringskanslier osv samt i företag. Jag deltog framförallt i utbytet av erfarenheter från arbete inom större och medelstora företag. En del företag går sin egen väg och arbetar med genderperspektiv som en del av nödvändiga investeringar för framtiden. Andra försöker så gott de kan att följa statliga planer och strategier för hur tjänstemän och politiker anser att policy, handlingsplaner och metoder ska utformas och tillämpas.

Det är svårt att tänka sig något annat område där näringslivet skulle frånhända sig ansvaret att utforma sina egna styrmedel. En retorisk fråga är förstås: Hur kan näringslivets ledare tro att personer som inte kan deras branscher, inte förstår deras villkor etc, plötsligt ska vara de som bäst kan styra arbetet med implemntering av genderperspektiv? Som en ledare från ett större bilföretag frågade när han förstod att jag kom från Sverige: ”Har svenska företagsledare verkligen råd att inte bestämma själva?” Ja, det frågar jag mig också. Vad är det med oss svenskar och jämställdhets och diversityfrågor? På det här området är det som om det endast är ett fåtal statliga jämställdhetstjänstemän som kan bestämma varför, vad, hur och när. Och som kan definiera vad som är rätt och vad som är fel. En annan företagsledare från en europeisk byggnadsföretag beskrev för mig: ”Genderperspektiv är en av våra viktigast konkurrensfördelar. Vi arbetar med step by step process i process.” Han har så rätt så rätt. Jag undrar hur de kommer sig att företag i vissa länder ligger så långt före Sverige? Kan det vara så att när allt ansvar i dessa frågor lämnats till/tagits över av staten, den goda modern, så har svenska företag kommit på efterkälken i ett globalt perspektiv? Ja, så är det nog dessvärre. Å andra sidan finns det säker hungriga framåtblickande företag i Sverige som snart inser konkurrensfördelen med genderperspektiv som del av sina styrmedel. Jag håller tummarna att de nu slutar att böja nacken inför statens traditionella jämställdhetskör och tar makten och initiativet. Ett annat alternativ är förstås om nuvarande regering ser till att det kommer till stånd ett modernt jämställdhetsarbete.

 

Hur långt räcker det att se bara det egna perspektivet?

Åter i vårvackra Sverige efter en vecka utan mail och med en mycket oberäknelig telefon fortsätter jag hela helgen i samma avslappade stil. Och det går alledelse utmärkt. Nästan i alla fall. Där jag var tillbringade jag mycket tid med några personer som jag inte hade något språk gemensamt med. Helt olika värderingar och uppfattningar om vad om hur man beter sig. Våra värderingar är till stora långt från varandra. I situationen var vi beroende av att tala med varandra och att komma överens. Och helst att tycka om varandra och lära käna varandra. Och det gjorde vi. Men det var inte enkelt. Vi fick alla se och tänka i helt andra banor och ställa oss i helt nya hörn för att verkligen se och förstå ur andra perspektiv än våra egna.

När jag var liten och bråkade med mina syrror sade min mamma: ”ställ dig i dörren och titta på dig själv.” Och det gjorde jag, mentalt alltså, och då såg jag med helt andra ögon. (Ofta såg jag hur egotrippad jag var). Det var en handfast metod för att tvinga sig själv att se ur ett annat perspektiv. inte så dumt.

I går kväll lyssnade jag till Kofi Annan när han talde om samma sak. Han sade bl a att det inte längre går att se endast till sitt eget lands intresse. Frågorna är transnationella och alla är beroende av varandra. Det är ett banalt konstaterande men samtidigt så klokt. Ofta är det banala – det som verkar så självklart, inte alls självklart när man tänker efter. Om vi oftare faktiskt levde efter det som vi tycker är så banalt och självklart skulle världen se mycket annorlunda ut. Och att behöva påpeka att det sällan är bra för någon att enbart se ur sitt eget perspektiv är banalt men samtidgt så klokt. För det är så svårt, så svårt att vidga seendet, att se ur andras perspektiv och att höja blicken ur den egna etnocentriciteten.

Jag önskar att många lyssnar på Kofi Annanoch gör som min mamma säger, då kommer beslut på alla nivåer att bli vettigare. Det spelar ingen roll om det handlar om att lösa klimatfrågan eller att se till att en familj fungerar så bra som möjligt.

Under 70-talet drevs frågan polariserat. Tanken var då att det antingen var bra för kollektivet (det var så vi uttryckte oss på den tiden) eller så var det bra för den egna personen. Jag som varit med i scourörelsen och lärt mig att patrullens bästa är bereonde av också mitt bästa som person, vacklade fram och tillbaka i denna polarisering. Insåg sedan att det nog är som med fotboll. Man kan göra det som är det ultimat bästa på personlig nivå och samtidigt göra det som är bäst för hela laget (familjen, arbetsplatsen, landet, världen). Förutsättningen är att man måste ha koll på vad de andra kan, gör och tänker. Då blir både den egna prestationen och gruppens den bästa. Och så är det på arbetsplatser. De som ser till helheten presterar också det som är bäst för det egna uppdraget. Ska försöka komma ihåg det en stund. Som sagt det är inte lätt.

 

Den Indiska paradoxen

”The Indian script is different” sade G. Gopalakrishnan, chef Tata & Sons, Indien vid Globe Forum konferensen. Konferensen är för att stimulera affärsutbyte mellan Norden och växande ekonomierna; Indien, Kina och Öst-Europa. Han visade med olika exempel på att Indiens utveckling i flera avseenden går på tvärs mot hur utvecklingen i Europa gör. En konsekvens är därför att det är föga framgångsrikt att använda samma strategier och koncept i för att göra affärer och utveckla näringsliv i Indien som i t ex Sverige.

Han, liksom övriga tre manliga talare, pratade näringslivsstrategier och globalisering på abstrakt nivå. När de tog exempel lät det så här. ”Every guy”, ”he” osv. Det framgick med all tydlighet att dessa män medvetet eller omedvetet uppfattar att de som utvecklar näringsliv och gör affärer uteslutande är män. Att inte vara uppmärksam på bristerna i detta synsätt är givetvis aningslöst och icke strategiskt och dessutom rätt omodernt. Inte minst då möjliga marknader och affärspotential förbises, men dessutom har det dessvärre också ett starkt singnalvärde, inte minst för unga människor.

I panelen innan talade fyra kvinnor på samma tema: en president, en minister, en ambassadör och en bank chef. Maud Olofssons anförande gör skillnaderna i synsätt tydliga. Maud Olofsson framhöll bl a vikten av att arbeta globalt och lokalt samtidigt. Som exempel tog hon organisationen Hand in Hand i Tamilado i Indien (med Percy Barnevik) som senaste två åren bidragit till att 120 000 kvinnor nu försörjer sig genom eget företagande. Samtidigt arbetar organisationen med långsiktigt förändringsarbete (bl a tillsammans med Kvinnoforum i Sverige). Alla de kvinnliga talarna tog konkreta exempel och gav också konkreta förslag på omedelbara konkreta åtgärder.

Samtalsledaren, en man, tog tyvärr inte vara på den möjlighet som Globe Forum bjöd på; ett tillfälle att ha en panel med manliga ledare och en panel med kvinnliga ledare som talade utifrån samma tema. En gendermedveten samtalsledare däremot skulle kunna ha gett ytterligare en dimension till den annars mycket intressanta och stimulerande diskussionen. Ny chans nästa år Globe forum att ta ytterligare ett steg framåt i arbetet med den globala affärsstrategiska näringslivsutvecklingen med gendermanagement som ytterligare ett verktyg!

En eloge ändå till Globe Forum även detta år. Mer än en tredjedel av talarna är kvinnor. Globe Forum har insett att diversity är av avgörande betydelse för näringsliv och affärsutveckling. Bara det gör mig riktigt upplyft.

I Indien möter vi som arbetar där dels betydligt fler framgångsrika kvinnor i hög position än i Sverige, dels ett obönhörligt kvinnoförtryck och nedvärdering av flickor och kvinnor. En kvinnosyn som leder till att: små flickfoster aborteras, små flickbäbisar mördas, en mycket stor del av alla små flickor inte får gå i skolan, kvinnor som inte sköter sig t ex har för lågt brudpris, föder fel barn etc bränns på bål osv. Det är också en del av den indiska paradoxen.

I affärssamverkan med Indien är det nödvändigt att se dessa paradoxer. Nu när det svenska affärsutbytet med Indien förhoppningsvis ökar vill jag uppmana företagen att också samverka med verksamheter som Hand in Hand och Kvinnoforum. Ett humanistiskt näringsliv är vår globala framtid.

 

Släpp politikerna loss – det är vår.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann gör i veckan i SvD en uppfriskande klok
analys av partiväsendets inre logik. Han pekar på hur den traditionella uppbyggnaden riskerar
att leda till demokratiska problem. Självklart är det så.formerna för föreningsliv, som utvecklades för mer än ett decennium sedan, inte passar de förutsättningar som gäller idag.

Det är min förhoppning att Per Schlingmann ska fortsätta den inslagna vägen att granska och utveckla formerna för demokrati i Sverige. Vid en internationell konferens anordnad av CIVICUS (global organisation för civila samhälleliga organisationer) togs Sverige upp som ett exempel på ett land där många människor har lite inflytande över sin egen vardag och samhällsutveckling.

Med nyfikenhet och uppenbar vilja skissar Per Schlingmann olika vägar för att öka människors möjlighet och vilja att ta sig in i partierna. Det är bra. Ännu bättre är när de nya Moderaterna tillsammans med Alliansen bestämmer sig för att det är framförallt staten som i grunden måste reformeras för att demokrati ska ha en möjlighet i Sverige. Jag uppmanar Per Schlingmann att börja granskningen med regeringskansliet.

Min erfarenhet från arbete inom regeringskansliet, kommun och landsting, är att tjänstemännen ofta har sin egen dagordning och kör över politikerna. De gör de i kraft av sitt tolkningsföreträde av hur regelsystem ska tolkas, genom sin erfarenhet av vad som tidigare genomförts, vad som provats etc. När jag arbetade i regeringskansliet var det fullständigt klart vad som skulle läggas fram eller inte läggas fram i underlagen till politikerna. På så sätt styr tjänstemän.
Svenska folket väljer sina politiker för deras program och inriktning. Svenska folket väljer inte politiker för att de ska bli överkörda av tjänstemän. Det är politikerna som ska ha makten – inte tjänstemännen.

Denna styrning görs ofta med elegans och osynlighet, ibland i total okänslighet för maktmissbruket. Exempel på det senare är när jag i december talade med departementsrådet för jämställdhetsfrågor. I samtalet meddelade hon ”det kommer inte att bli någon förändring av jämställdhetsarbetet bara för att vi bytt regering eftersom det är jag som kan frågorna och bestämmer”. Hon är dessvärre inte ensam. I mitt arbete möter jag ofta tjänstemän som beskriver hur de ignorerar och nonchalerar Alliansens viljeinriktning och förslag. De vinklar underlagen utifrån sin egen agenda. Dvs de undergräver demokratin.

Jag är helt övertygad om att politikerna väl vet att de ofta blir desavouerade utåt samt hindrade och nonchalerade internt. Så vill inte svenska folket att Sverige ska ledas.

Det ska bli spännande att se hur den demokratiengagerade Per Schlingmann nu löser politikerna från tjänstemännens bojor ……det är vår.

 

Sex, porr, prostitution och att vara politisk korrekt…

…eller Om ni inte lyder blir Kvinnoforum stoppade.

Igår såg jag en repris på en intervju med Petra Östergren och Kjell Bergqvist där samtalet mest handlade om sex och porr. Det var ett ovanligt samtal genom att framförallt Kjell var ödmjuk. I den här typen av program älskar TV att bussa ihop några kombatanter som ska tycka helt olika. Kjell beskrev hur han när han kom hade en bestämd uppfattning att porr är förtryckande. Efter att ha samtalat med Petra såg han i stället att verkligheten är komplex det sällan finns svart och vita svar. Tankeväckande.

Det för över till regeringskansliets jämställdhetsenhet som är typfallet av ”rätt och fel” samt ”vän eller fiende” politik. I början av förra regeringsperioden var Kvinnoforum kallade till ett möte med högsta ansvariga tjänsteman på enheten, Marianne Laxén samt hennes vapendragare Gunilla Ekberg. Jag och mina kollegor blev uppläxade för att vi i våra rapporter om människohandel skrev fel saker. Med rödpenna hade regeringstjänstemännen strukit under vad vi, som fri samhällelig aktör, inte fick skriva. Det var en anmärkningsvärd situation. Om det inte var ett så anmärkningsvärt övergrepp skulle jag tyckt det var intressant med det maktmissbruk dessa två så ogenerat utövade. Jag har arbetat några år i regeringskansliet och vet hur en del tjänstemännen hade sin egen dagordning bakom politikernas rygg.

Självfallet underordnade sig inte Kvinnoforum regeringsbefallningen. Konsekvenserna blev absurda. Tjänstemännen började sprida de mest befängda uppgifter till våra samarbetspartners, politiker och media. T ex att Kvinnoforum var för prostitution. (Det beror på att tjänstemännen inte förstår skillnad i att arbeta med människor som lever i prostitution och kämpa för deras rättigheter och att vara för prostitution). Gunilla Ekberg lyckades också på ett internt möte få till det ( enl en mötesdeltagare) att Bam Björling t o m är för människohandel.

Detta kan låta pitoreskt när det återges så här men är givetvis mycket allvarlig i en demokrati. Vad leder det till att försöka sätta munkavle på dem som inte tycker exakt likadant som makten? Och varför är det just inom jämställdhetspolitiken, som de som inte till hundra procent håller med, demoniseras och utpekas som fienden.

Så fram för flera Kjell Bergqvist. Det behövs för demokratin och för utvecklingen i Sverige.